I will follow my dreams, and no-one will stop me.

 Hade just en debatt med Miku och pappa om min framtid, igår med mamma. Alla vet, jag vill flytta utomlands. Alla tycker "Du hinner ändra dig, varifrån skall du få pengar, Finland är mycket bättre". Tror ni faktist inte jag har tänkt på allt? Vet ni varför jag inte sparar till en bil? Jo, för att jag vill inte stanna kvar i Finland. Vet ni varför jag inte bryr mig att jag kanske ändrar mig? Jo, för att det här är vad jag vill nu.

Från google

 Jag vet redan vart jag vill, England calling. Kulturer, business, internationellt. Jag blir så otroligt irriterad av att ständigt höra motsägelser. Det har faktist inte sist och slutligen någonting med er och göra. Visst, jag kommer sakna alla, jag kommer bli saknad och så vidare. Men herregud, det är inte som om jag är en två-åring som hela mitt liv vill hålla mammas hand. Och jo, England är ett litet shitty ställe att bo i. Who the fuck cares? Jag har levt alla år utan fyra, i ett av de lugnaste och minsta städerna som finns på denna planet. Två år i en av världens största städer. Jag vill gärna bo kvar i Ekenäs, bara för trygghetens skull. Men vad ger mig den här staden? Inget. Helsingfors då? Det duger väl, men jag vill mer i mitt liv. Det är synd för dem som inte tycker om mina idéer. Jag har ingenting emot att ni vill stanna kvar här, jag kommer gärna och hälsa på. Fast ni flyttar till Afganistan. Men ni skall inte tro, att någon annan än jag bestämmer mitt öde.

 Jag kommer att ändra mina tankar. Jag kommer få slita. Jag kommer få jobba. Jag kommer få ångra. Jag kommer få säga nej. Jag kommer få erfarenheter. Jag kommer få vad jag vill.