tears of joy, and sorrow.

 Idag bestämde jag mig, nu när jag har chansen, skriv en ansökan om ett nytt liv. Jag tänker ansöka om en plats till Bryssel Skandinaviska skolan. Jag, lilla Paulina, kanske flyttar som sjutton åring till Waterloo. Aldrig tillbaka till Finland igen. Im starting too feel damn old.
 Men varför skulle jag inte ta chansen när jag har den rakt framför mig? Det har alltid varit min dröm att flytta utomlands, igen. Att få studera på engelska.
 Fast med tårar i ögonona måste jag erkänna för mig. Om jag far, blir det min sista sommar i Finland, sista sommaren med Miku, med alla mina kaverin (en viss människa kommer jag just och just träffa efter skolan, pga reseplaner .. ), sista sommaren med Olle, med Vili. Men framför allt, min sista sommar på en tid iaf i Finland.
 Såklart skulle det vara en massa saker jag saknar, men det jag skulle få skulle väga mer. Jag skulle få mitt drömliv enklare.
 Ill just keep in mind, I might be stuck in Finland forever too. These are only my biggest wishes, and now I feel that I have an opportunity to leave the old me, and let myself grow into the international woman, I've always dreamed of. That woman who can look back and say, this has been a dream for me, I don't regret a second of my life. I am, after all, the only one who can make my dreams come true.

från Google

från Google